Morgonpromenad
Jag försöker få på rutin att promenera varje morgon när dottra är lämnad på dagis. Det går fint och är så härligt uppiggande. Särskilt dagar när solen skiner och luften är kall och skön. I morse när vi skulle gå insåg jag att det var +2,3° endast, mest troligt var det frost i natt. Det blev till att leta upp dunjackan i all hast.
Mattis var väl nedbäddad och sussade gott. Solen sken!
I övrigt har vi ett bekymmer, lillstrumpan har inte bajsat på en vecka... och han har ont och sover bara korta stunder och skriker på kvällarna. Man tycker så synd om honom!
Tisdagsuppdatering
Dagarna rusar förbi och jag försöker att ta tillvara på varje dag. Att ha fått barn nr 3 är fantastiskt men mitt i detta så vill man inte att tiden ska gå. Det kan vara sista gången vi har en liten bebis, ja jag skriver faktiskt KAN, inga dörrar stängda men rent logiskt så blir det nog inga fler. Det innebär boende och bilproblem... samt att vi ska hinna med de vi har.
Lillstrumpan är nu snart två månader och förädlar vår tillvaro med leenden och skratt. Han bjuder vissa kvällar på högsång på grund av en strulande mage.
Vi har nu nästan lyckats få till en fungerande vardag. Morgonstress, eftermiddagshämtningar, bvc med mera. Mellanbarnet Ella har haft jobbiga två månader. Det började med att lillebror kom och jag var på sjukhuset. Ella (och Robin) var hos sin moster och morbror tillsammans med favorit kusinerna dagen och natten då lillebror föddes. Hon var mycket skeptiskt till att hon VERKLIGEN skulle få sova över och om HENNES mamma verkligen sagt det. Under kvällen hade hon funderingar på hur lillebror skulle ta sig ut och hur de skulle laga mammas mage. En förstående moster försökte prata med henne men de djupa tankarna satt i länge. När hon dagen efter kom till sjukhuset ville hon sitta i mammas knä, titta på magen och helst inte går därifrån... Vår stora tjej på snart 5 år blev helt plötsligt liten och ledsen. När vi alla sedan kom hem och var lediga fortsatte hon vara oroad. Oroad på ett sätt som visade sig genom plötsliga trotsningar, otröstligt gråtande och grubblande lättsårad. Vid minsta motstånd kunde hon sårad gå och sätta sig själv på balkongen gråtandes och yttrade att allt var orättvist. När dagislämnadet startade efter en hel sommar tillsammans fortsatte det vara jobbigt för henne. Dagispersonalen fick sig en tillsägelse av modern som önskade att de kunde komma och möta upp på morgonen och åtminstone säga hej och godmorgon. Det var många förändringar för Ella på en och samma gång, storebror hade slutat och börjat på skolan, lillebror hade fötts och mamma mycket upptagen med lillebror. Det har blivit bättre men är ännu inte riktigt bra... Ella berättar att hon ofta tänker på döden och hur det skulle vara om vi (mamma och pappa) var döda. Hon frågade för ett tag sedan sin pappa om det inte var så att han saknade sin mamma och pappa. Han svarade att det är klart han gör och hur hon kom att tänka på det. Ella svarar att mamma har ju mormor och morfar kvar. Antagligen relaterade hon till sig själv och hur orättvist det var för hennes pappa och hur mycket hon skulle sakna oss om någonting hände.
Storebror går i skolan och har blivit sådär lagon kaxig. Han berättar efter skolan är slut på dagarna om hur han har ljugit. Han använder inte själv det ordet men han säger att han har lurat de andra och sagt att han bland annat kommer från England och att han är med i ett tv-program. Jag försöker säga till honom att det kan bli så tokigt och att de andra kommer att avslöja honom vilket kan bli jobbigt... Han ser mycket fram emot att gå på hockey som han nyss börjat på, i morse räknade han dagarna till att det ska bli söndag igen.
Nu ska jag och lillstrumpan klä på oss och gå till bvc och sedan hämta syskonen på dagis och skola.
När Mattis kom till världen - 5 augusti 2010
Egentligen började allt redan veckan efter att vi varit på semester i Söderköping. Jag var på besök hos bm måndagen den... Efter det började jag känna tätare sammandragningar men de gick över så fort jag tog alvedon och gick och lade mig och sov. Under två veckors tid blev förvärkarna mer och mer kännbara och regelbundna. 10 minuter emellan gick under dessa veckor till att bli 5 minuter emellan dagen D.
Onsdagen den 4 augusti 2010
Vi tar hela familjen och åker till Maxi och storhandlar. Bränner pengar som aldrig förr och barn liksom föräldrar är glada och nöjda. Vi lagar god middag, biff bourgogne. Mums! Min käre sambo masserar mina fötter i syfte att sätta fart på förlossningen. Jag fortsätter med mina regelbunda förvärkar var 6 minut. Fotar magen.
Jag kommer på att jag sett att fönstren i sonens rum är så förskräkligt smutsiga varpå jag går upp och putsar dem och några fönster till. Var den energin kom ifrån vet jag inte.
Jag tar en dusch och får fin hjälp att raka benen av en sambo.
Allt är som vanligt.
Torsdagen den 5 augusti 2010
Vaknar 07.10 tillsammans med dottern. Några byggjobbare arbetar flitigt på baksidan och vår öppna balkongdörr släpper in allt oväsen. Vi går upp tillsammans. Jag sätter mig vid datorn och passar på att gratulera en arbetskamrat på födelsedagen. Dottern tittar på TV.
Jag känner mig illamående och svullen i ansiktet. Förvärkarna är regelbundna var 5 minut, känner mig lite mer påverkad av dem nu än tidigare. Ropar på sambon som sover sött, han vaknar inte. Får skicka upp dottern då jag inte kände mig helt 100. Han vaknar inte. Dottern är hungrig och ber snällt sin mor om frukost och jag tar mig ut i köket men känner mig trött och illamående. Får tillslut kraft att hämta sambon på övervåningen. Han kommer ner och ordnar frukost, jag äter en tallrik med Honeyloops, nyttigt och bra.
Kl 09 har jag tid på mvc. Får träffa en tf bm, då min ordinarie är på semester. Hon berättar att bebisen är fixerad och att hon tycker att jag ska kontakta förlossningen om sammandragningarna fortsätter. Jag tänker att de går säkert över, det har de ju gjort hittills. När jag senare berättar för henne om hur jag och hon tar mitt blt (som är aningens förhöjt) tycker hon att vi ska ringa förlossningen och rådfråga vilket hon också gör.
Vi får en tid på spec mödravården kl 10.30. Jag ringer hem till sambon som blir förvånad. Ordnar med barnvakt och sedan iväg till sjukhuset. Vi tar med oss bb väskan om och ut i fall att... Sambon får klara instruktioner om att lämna väskan i bilen. Jag är helt övertygad om att vi kommer få åka hem igen.
Sambon släpper av mig på ena sidan av sjukhuset och jag tar en promenad genom korridorerna. I mitt huvud skulle det vara närmare den vägen än från parkeringen. Till nästa gång ska jag komma ihåg att så inte är fallet. Vi anmäler oss i receptionen och hon säger att jag är där för att kontrollera blodtrycket och hon ber mig sitta ned och vänta. Jag frågar om jag ska lämna något urinprov, hon tittar lite märkligt på mig och säger lite blasé att det kan jag väl göra. Jag tycker att det är lite märkligt att hon inte ber mig göra det eftersom det är vanligt att man gör det när man har sammandragningar och förhöjt blodtryck.
Nåväl, sitter i väntrummet i cirka 40 minuter. Under den tiden klockar jag förvärkar var femte minut. Sköterskan kommer och tar blodtrycket. Det är helt ok. Läkaren kommer och frågar hur det är med värkarna, sköterskan ser ut som ett frågetecken, hon hade inte läst i journalen att jag hade värkar. Får gå in på ett rum för att göra ctg-kurva. Allt är frid och fröjd, sambon går och handlar lite vatten. Värkarna kommer fint var femte minut och läkaren kommer och gör en undersökning. Jag är öppen fem cm och livmodertappen helt utplånad. Jag är i chock! Läkaren säger åt oss att vi nu kommer skrivas in på förlossningen istället. Vi skrattar lite nervöst och tar med oss våra saker och promenerar den korta biten.
Vi får ett rum tilldelat, ja eller rum vettetusan om det får kallas. En bunker, utan fönster och toalett. Jag får lite lätt panik av att vi ska föda barn där! När vi är i rummet hör vi en kvinna som skriker i korridoren, hemska ljud att lyssna på när man själv inte är "där" än. Uskan kommer in och ber oss att gå ut i fikarummet så länge, korridormamman behöver ett rum - nu. Tack och bock!
Blir visade till fikarummet och sitter där säkert i en timme. Jag känner av värkarna men det är liksom ingen fara. Pratar i telefon med nära och kära.
Tillslut får vi ett rum, sal 3, med fönster och toalett! Klockan är nu ungefär 13.00. De säger till oss att en barnmorska snart ska komma och se till oss.
Kl 14.00 äter jag en paj till lunch. Fortfarande ingen barnmorska.
Mellan 15-16 kommer till slut Karin, vår bm. Vi pratar lite och hon undrar hur jag tänker med smärtlindring.
Jag tror fortfarande att vi ska få åka hem snart och att det inte är på riktigt ännu. Karin sätter på mig armband och säger att det kommer inte åkas hem utan istället födas barn.
17.00 tar de fosterhinnorna och kopplar på värkdropp. Det händer inte så mycket och går långsamt. Jag har full kontroll och sambon skojar med mig mellan värkarna som kommer ungefär var tredje minut.
19.40 ber jag om lustgas för att vara klar med testandet innan det sätter igång "på riktigt".
19.00 känner Karin hur det går framåt. Fortfarande öppen mellan 5-6 cm. Men då får jag så galet ont! De får problem att höra bebisen i magen och sätter en skalpelektrod på hans huvud.
19.05 öppen 8 cm. Jag försöker kommunicera och säga till dem att det gör så galet ont och att lustgasen inte tar som den ska. Jag hinner få ont innan den ger någon effekt. Bm tittar lite arg på uskan, hon har satt på feldosering. Får äntligen lite mer effekt efter ökandet! Uskan drar fram en vagn, och jag undrar vad hon sysslar med. Hon säger attt hon "förbereder" och jag blir irriterad för det är ju inte dags än, bm pratade nyss om epidural.
Kroppen vill nu börja krysta och jag är dimmig i huvudet. I mitt härliga rus av lustgas hör jag bm som säger att det kommer ett barn. Jag är starkt övertygad att så inte är fallet. Jag kniper ihop knäna och säger bedjande till sambon att jag måste gå på toa. Bm upprepar att nu kommer det ett barn, du måste lyssna på mig. Jag fattar inte varför de ska luras, det är inte roligt! I allt det suddiga hör jag ändå bms ord om hur jag ska göra. Jag koncentrerar mig och hittar känslan av att nu jävlar ska ungen ut!
19.18 anländer en skrikande rosa gosse! Herrejösses vilket tempo! Vår finaste lille trea är här!
