Ens värsta ovän
Igår var jag tillbaka till frisören för att hon, efter ett totalt misslyckande av mina slingor, skulle rätta till frisyren. Stunden blev allt annat än avslappnad... Ella som varit hemma hela veckan hade med sig en ritbok och sällskapade mig fint genom bara sin närvaro. Men lillstrumpan Mattis ville inte alls vara där. Han grät, snorade och hostade... allt blev värre eftersom han stressade upp sig och vägrade amma. Så med folieslingor i håret gick jag runt med en skrikande bebis. Frisören sa när vi var klara att "åh, se så snygga slingorna nu blev" varpå jag tittade mig i spegeln och frågade om jag verkligen ska vara prickig i hårbotten. "Vaddå prickig?!".
Eh, i med toning för att matta ner de ljusaste partierna. Mattis fortsätter med sitt ledsna beteende. Jag känner mig oerhört stressad och missnöjd...
Slutresultaten är, njae, inte så bra. Jag kommer nog inte gå tillbaka till henne, hon har ett sådant munväder så det är inte sant. Jag har hört allt om hennes förlossningar, familjetragedier och barn. Och jag kan lova att när jag gick därifrån kommer besökarna efteråt att få höra om "tjejen med den otroligt skrikiga bebisen..."
Kommentarer
Trackback
